Morgon i paradiset

Jag får nypa mig i armen! Hur blev det så här?

För tio år sedan bodde jag i England och hade precis inlett skilsmässan med min dåvarande man. Vi var alla så olyckliga, men att stanna var värre än att gå.

Ovissheten, de livsavgörande besluten kändes överväldigande. Jag förstod djupt inom mig att jag tagit rätt beslut, men var inte beredd på det krig som skulle dra med mig på en alldeles vidunderlig resa och förändra mig för alltid.
Idag är jag djupt tacksam för att jag fick vara med om att vackla och snubbla, även om jag inte kunde se slutet då.
Du vet aldrig hur nära målet du är. Du kanske inte vet vad målet är eller ens vad du vill.
Jag visste inte vad jag ville, bara vad jag inte ville.
Men en sak visste jag, och det var hur jag ville känna mig när jag tagit mig ur denna negativa spiral jag själv varit med och skapat.
Jag längtade efter att våga lita på mig själv, stå stadigt även när känslorna och tvivlen rasade genom mig.

Jag vände mig till dem som gått före. De som visste att jag var tvungen att göra resan själv och påminde mig om min egen kraft. Visst fanns de där för mig, men de förstod att de inte kunde bära mig, för då skulle jag inte lära mig att gå själv.
Nu går jag själv.
Med en man vid min sida som också gör det. Vi följs åt, men vet att vi föds själva, vi måste ta klivet över den flytande gränsen mellan liv och död själva när det är dags.
Men just nu har vi sällskap.

Filed under Blog

Pilates, yoga- och meditationslärare i Falsterbo med djup kunskap om kroppens biomekanik och insikt om människans behov av att förstå sig själv. Kristina håller klasser, workshops, retreats och föredrag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.