Meditation

När jag började meditera för sådär 25 år sedan trodde jag att det gick ut på att tömma sinnet på tankar. Att det skulle bli lugnt och tyst.

Oj oj, vilken kamp som började…Jag kämpade och stretade igenom ett olydigt och superaktivt sinne som fullständigt exploderade av aktivitet. Och kroppen!! Den surrade av rastlöshet. Känslorna avlöste varandra och jag var på en riktig jobbig berg-och-dalbana som körde fort!

Tänk om jag hade vetat att tankarna eller känslorna inte är ett problem! Eller om jag vetat hur jag skulle bemöta min kliande, pirriga och oroliga kropp!

För att överhuvud taget kunna stå ut började jag med guidade meditationer. Jag tog mig relativt snabbt genom de grundande energierna, för där hände det inte så mycket tyckte jag – rätt tråkigt där. Däremot uppehöll jag mig gärna i de högre frekvenserna – hjärtat och kron-chakrat och tredje ögat! Jag svävade iväg på äventyr och fantiserade om havsörnar och ljushissar upp till fantastiska ljustempel uppe i universums ljusa och upphöjda skikt. Å, jag ville inte komma ner…

Efter några år med ängla-meditationer och annat kände jag mig väldigt lätt och jorden jag gick på blev nästan overkligt tung. Mina tankar rörde sig fort, fort genom mitt system, jag gick fort, åt fort, talade fort. Jag liksom fladdrade fram med intensiv blick och ett allt ivrigare sökande inre. Jag var oerhört närvarande i alla andra, eftersom mitt hjärta var vidöppet, men jag kunde inte riktigt nå mig själv eller bli av med känslan av att inte vara framme där jag borde vara.

Jag visste inte riktigt var jag borde vara, men att jag inte var där än, det visste jag. Jag var helt enkelt inte tillräcklig, inget var bra nog. Antingen var jag för mycket eller för lite. Antingen hade jag för mycket omkring mig och blev överväldigad, eller så hade jag för lite stimulans och blev uttråkad och rastlös. Men framför allt kände jag mig avskild, separerad. Utan samhörighet och utan kärlek och förståelse för mig själv.

I dag har jag upptäckt en hel annan dimension av meditation. Som de flesta andra behöver jag grunda mig, hela tiden.

Jag börjar alltid en meditation med något som kallas Embodyment – kontakten med den egna kroppen. En slags mindful rörelse nedåt där andning, tanke, rörelse och känsla färdas på samma väg. Det är en medveten handling och en avsikt, intention att vägen är viktigare än målet. Om jag inte rör mig nedåt först blir rörelsen uppåt och utåt helt obalanserad och det är lätt att liksom blåsa omkull när det blir oroligt omkring oss. Eller så blir vi utbrända. Det går inte att tanka en bil i efterhand.

Om du kan få din andning eller en rörelse att kännas genom hela kroppen lindras känslan av separation. Du får en känsla av helhet, samhörighet med dig själv. Den är pålitlig och inte alls som den villkorade samhörigheten som bygger på andra människors godkännande.

Filed under Blog

Pilates, yoga- och meditationslärare i Falsterbo med djup kunskap om kroppens biomekanik och insikt om människans behov av att förstå sig själv. Kristina håller klasser, workshops, retreats och föredrag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.