En lågmäld njutning

Skåne står i sin vackraste skrud. Ja, inte bara Skåne utan hela Sverige. Allt som blommar, allt som doftar, varma vindar, solen, långa ljusa kvällar, vattnet som sköljer in över den varma sanden, det mjuka gräset under mina bara fötter…allt påminner mig om att nu är den här. Den ljusa tiden på året. Tiden vi måste ta vara på! Vi får bara inte missa den! Nej, nu måste vi ta tillvara denna korta säsong för att fylla på vår energi och kraft inför den mörkare årstiden! Idag är det  ännu en dag som solen och bara överöser oss alla med sin energi. Är det inte underbart? Jag borde vara så tacksam!

Varför är det inte bara härligt?

Missförstå mig inte. Jag är djupt tacksam. Jag älskar sommaren,  jag dras till ljuset och njuter av att låta solen värma min hud och känna havsbrisens sälta nå mina näsborrar. Men det kan också ha en annan effekt. Jag kan inte hjälpa liknelsen med myggorna som dras till ljuskällan som egentligen är en dödsfälla. Självklart är det en överdrift, men jag tror inte att jag är ensam av att känna en viss press att ta tillvara på varenda ögonblick för att sedan upptäcka att jag inte riktigt kan leva upp till det. Jag känner hur en inre stress tornar upp sig. En stress som kommer att ta allt större plats inombords om jag låter mig hypnotiseras av den.

Om jag inte är varsam med mig själv kan den där stränga rösten dyka upp som säger att jag borde veta bättre. Jag som studerat buddhism, som mediterar och är yogalärare måste ju veta hur man gör för att vara lycklig och leva klokt och stadigt. Mitt sinne borde ju vara stilla som en skogstjärn i gryningen. Är det inte det många kurser i meditation lovar – att leva fri från stress och uppnå ett tillstånd av ett upphöjt inre lugn? Så varför känner jag mig inte glad och energisk? Varför sinar min kreativitet och kraft? Varför rör sig mina känslor som vinden – åt alla håll?

Att stanna upp lite

Vissa dagar tycker jag mig inte ha något över att dela med mig av, jag har liksom inget att säga. Då känns det naturligt att dra mig undan. Andra dagar vaknar jag med mycket mer kraft och driv och det första jag gör är att ”göra”. Jag har massor av projekt i trädgården, i mitt företag, i huset, i mitt liv! Eftersom jag inte är begåvad med en personlighet som tar det lugnt naturligt, behöver hjälpa mig själv till att värdesätta pauserna och påminna mig om att ”ingenting” ibland är allting”. Jag behöver påminna mig om att de energiska dagarna inte bara behöver ösas ut på annat och andra, utan förstå att påfyllande kan vara att låta energin stanna kvar i mig, röra sig genom mig utan att jag måste lägga den på allt jag tror behöver ordnas och fixas.

Att inte räcka till

Jag vet att alla människor, du och jag och alla andra, för det mesta lever med en känsla av att inte räcka till, inte vara eller göra tillräckligt. Vi tror att det bara är vi, men det är verkligen inget personligt. Det är snarare en allmänmänsklig aspekt av tillvaron. Helt enkelt en komponent i helheten det innebär att vara en människa.

När jag tänker på det känns det lite lättare. Jag är inte ensam om att uppleva detta. Inte nu, och har aldrig varit. Så istället för att banna mig själv för att inte känna en sprudlande tacksamhet, energi eller extatisk lycka för allt livet kan erbjuda just nu tillåter jag mig att få njuta mitt lågmälda vis. Bara följa mina andetag en stund. Inte uppnå något. Inte vara något för någon annan.

Kanske känner du igen dig?

3 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.